12 april 2014 Ekobyggarevent i Östersund

Plötsligt så händer det...

I december så blev jag kontaktad av en ekobyggarentusiast, Kurt-Åke från Åre. Han är en oerhört driftig pensionär med ekonombakgrund som numer bygger sunda och miljösmarta hus i Åre tillsammans med sin bror. Dessutom är han en genuin filosof med breda perspektiv.

Han undrade om jag var intresserad av att föreläsa om han kunde ordna finansiering till ett byggevent uppe i Östersund. Självklart så ville jag det. Från Stockholm med omnejd till Malmö, till Sala till Östersund. Vem kan motstå att delta i breddandet av kunskapen om Sunt och Miljöprofilerat byggande??

Detta är den första gången allmänheten har haft fri tillgång till någon av mina föreläsningar då jag annars anlitas som så kallad infortainer av företag och organisationer stängda för just allmänheten. 

Vi var tre föreläsare med olika inriktning denna gång. Jag med min historia om Sunda Huset och det stora materialbiblioteket, och Jonas Jonasson som är adjunkt i Byggfysik på Mittuniversitetet i Östersund. Han var riktigt bra. Särskilt eftersom han har ett liknande perspektiv som jag när det kommer till behovet av det byggfysikaliska perspektivet, och att man faktiskt måste se på det här med energibesparingar ur flera perspektiv om just energibesparande åtgärder ska ha någon riktig miljöpåverkan.

Det blir lite Cut & Paste om ni vill läsa och se filmsnutt från eventet:

http://op.se/lanet/ostersund/1.7053355-minimassa-med-enkla-regler

http://ltz.se/nyheter/ostersund/1.7055139-fokuserar-pa-hallbart-byggande

 

Jag vill särskilt tacka Kurt-Åke Emanuelsson och Helena Andersson från Östersunds bibliotek

 

31 mars 2014 Borta bra, men hemma bäst.

Studieresa i New York, checkSmile

Man kan ju fråga sig vad en månad i New York gör i Sunda Husetbloggen. Jag har egentligen inget jättebra svar på det, men mer av en förklaring.

Sunda Huset är ju snart färdigbyggt, eller så färdigbyggt som ett egenprojekterat, egensamordnat, egenprojektlett, egenplatschefat och delvis egenbyggt hus kan bli. Oroa er inte, alla lister är INTE på plats. Men bara för att jag bor här och husets bygglov strax ska stängas så upphör ju inte mitt engaemang i Sunt & Miljöprofilerat byggande. Det finns massor med andra hus som ska planeras, projekteras, byggas, projektledas, platschefas och färdigställas som behöver min och alla andra kunniga och erfarnas hjälp. Därför kommer bloggen att leva kvar som en strävan att fortsätta utvecklingen inom området.

Det är många som står både i och utanför byggande och byggbranschen som tycker att det är fel att vi bygger med giftiga material och långsiktigt undermålig kvalitet. Vi har förvisso inte samma värderingar, men det må vara hänt. För den nyfikne och intresserade så kan det finnas fördelar med någon sorts -om än personlig- omvärldbevakning i mån av tid och efterföljande -igen... om än personlig- reflektion. För vi bygger inte bra som standard.

För övrigt så jobbar jag och Karin Broden med en bok om Sunda Huset och alternativen som står till buds när man drömmer om att bygga ett sundare och mindre miljöbelsatande hus. En lättare guide helt enkelt. Det skrivararbeten påbörjade jag också på den här resan.

Resan har kantats av mässbesök, gröna nätverk, studiebesök och så har jag cyklat stan runt och tittat på hus in absurdum. Men hus är fantastiska på så många sätt så det absurda får det vara värt. Och cykla som sund hållbar transportsymbol är ju aldrig fel.

28 mars 2014

Jag vet, jag är besatt...

Det här med växtlighet på fasader är en våt dröm för mig. Jag är helt fängslad och drömmer så klart om en helt egen utvändig växtfasad.

Det är som en sagobok och stammen är aortan.

Är det inte sagolikt vilken symbios?

Det här är också i allra högsta grad sagolikt. Jag skulle vilja lägga ner cykeln och titta på varenda detalj på den här bilen. Men jag är en förtappad vuxen som tycker att det inte passar sig på något vis. Och jag vet att jag kommer att ångra mig då jag ser bidlerna igen då jag är hemma.

Det kaxigaste av allt är ju ändå att någon sagt "Fuck Andrahandsvärdet, livet... det är här och nu. Ha kul kära vänner"

Jag drar till Brooklyn vis Queens, ska på studiebesök Smile

Lyxlägenheter måste nog vara ett relativt begrepp i den här stan -Queens för att vara exakt i det här läget-. Jag kan inte hjälpa att jag dissar utsidan och med min föråldrade fantasi så har jag oerhört svårt att se hur lägenhetens insida skulle kunna kompensera för dessa oluxuösa lyxlägenheters utsida så att lyxlägenheten flöt upp på ett luxuöst medelväre då allt var sammanräknat. Hänger ni med mig här?

Byggnaden bredvid är inte marknadsförd som innehållande lyxlägenheter, men en sak ser säker ut: jag bor hellre i denna, då dess utsida gör mig glad.

En passivhusrenovering. INte ett passivhus som renoveras, utan ett gammalt "brownstone" som ska få bättre energiprestanda. 

Det finns 30 arkitekter som är passivhuscertifierade här i NY. Få kunder bryr sig om själva certifieringen, eller ens att komma upp i passivhusprestanda. De väljer gobitarna, och oftast handlar det om tilläggsisolering, att täta och i ambitiösa fall om installation av FTX. Den här ansvarige passivhusprojektören Jeremy -han är även arkitekt, men kundens pappa är också arkitekt... har ett mer holistiskt perspektiv och ett mer praktiskt dynamiskt förhållningssätt. Mer än nåra passivhusivrare har på hemmaplan måste jag tillfoga. 

Hemma i Sverige så är den enda ambitionen att bygga energieffektivt och tätt. Inget fokus på materialen och hur den egentliga boendekvaliteten blir i ett ubertätt hus med få öppningsbara fönster. 

Många av de här husen har spår av sin ursprungliga form, men måste återställas då någon varit lika klåfingrig som de varit här hemma på 70-talet. Ursprunglig takrosett, och en makalös stuckatur resatureras.

Samma diffduk som jag har hemma. Variebel ångbroms från Pro Clima i Tyskland. Cellulosa som isoleringsval, inga andra alternativ är relevanta enligt Jeremy. Isoleirng av återvunna jeans är ju alltid drömmen säger han, men cellulosan vinner priskriget utan konkurrens.

Fasaden får man inte röra, och det beror i det här fallet få att själva tegelstenen är kulturminnesmärkt. Kul va!? Stenen i sig....

Här är företaget som Jeremy är med och deläger. Han och hans fru var initiativtagarna till företaget, men de har som arbetsmodell att alla deltagande entreprenörer som de jobbar mer och mer med ska bli delägare för ett aktivt stärkande av kunskapen och teamet. De ingår i ett organ som heter: http://community.honestbuildings.com/

som jobbar för större transparens och mindre cyniskt och omoraliskt byggande. Hör på den ni!! Tur de har en stor marknad med många aktörer så att det här med juste byggande finns som alternativ för de som faktiskt VILL försörja sig på det sättet.

En anna sak som jag i relation till allt annat jag sett på denna resa var Jeremy & Co's ambition och just helhetsperspektiven. Materialval, och att inte skapa passivt otrivsamma bostäder. Att ingå i den certifierade klubben på bekostnad av bra byggnader och bostäder är inte riktigt ett alternativ. Sunt tycker jag.

En av mina favoritfasader i närstudie. Jag är lite konfunderad över den här korrugerade plastskivan mellan tegelfasaden och träslanorna... Kan det verkligen vara optimalt?

Här har de lämnat plasten bakom sig. Kanske ett test helt enkelt?

27 mars 2014

En titta på lite ditt och dattdag. Dessa smala hus. Hur möblerar de därinne??

En kaffeambition som till och med jag som egentligen inte är en kaffedrickare inser att de misslyckats med. Den är både ful, fadd och inte god.

Ett vardagskonstverk på en trottoar i staden. Undrar hur det blir där nere under gatluckan då det regnar?

Paus i skrivandet. Ett litet hus.... de små husen har blivit ännu mindre vid det här laget. Jag gör nämligen en materialmängdning och budget för de husritningarna jag gillar bäst. 

Måååååånga såna här på Manhattan måste jag säga.

Och färre såna här.

En liten boendekontrast.

Ett pittoreskt småstadsinslag i den större staden. Fint på sitt vis.

Återvinnarkväll

Fint och välskött. Kanske för att de har minimilöner på ca fem dollar....

26 mars 2014

Regn

Jag trotsar och cyklar till Queens. 102:a gatan via Spanish Harlem och så bron över.

Några tappra idrottare :)

Nä, det blir café med den godaste mandel croissanten jag ätit. Ok... har inte ätit så många mandel croissanter i mitt liv, men det är ju bra att jag åt en så god så att jag förstår att jag borde äta fler. I mitt liv.

Undrar vad formgivarkarin kommer att tycka om mina texter när jag kommer hem. Jag är lite oroad faktiskt om jag ska vara ärlig.

Det här med rött och grönt, det är ett komplicerat skeende.

Regnig dag ingick inte i planeringen. Känner att jag måste liva upp mig. De här kannorna gör det, och de försöker övertyga mig om att de hör hemma i Saltsjö-Boo och att de vill åka resväska dit. Min resväska närmare bestämt. Men jag är ju ingen trädgårdsmänniska så jag lyckas avstyra deras reseambitioner.

25 mars 2014

Omvärderat & Freckinglatte

Manhattan har alltid varit mitt enda fokus i NY. Särskilt när de koola kidsen började flytta till Brooklyn. Jag är bara gammal och ute och ingen hipp. Men... jag trots ohippheten har börjat dras mer och mer till Queens och Brooklyn. Manhattan har blivit "tråkigare", eller så är det jag som har blivit roligare...

Inte mitt eget dörrhantag, men precis lika inspirerande för det :)

Svenskt fik, Konditori. Jag har gått förbi ett par stycken, men vägrat åka hit för att dricka svenskt kaffe. Jag är ju tro't eller ej ingen kaffedrickare. Är ju bara så förtjust i den varma skummade mjölken. Oavsett, så gick jag in så här i den hemlängtande sluttampen av min månad och drack min andra godaste latte jag druckit i NYC.

Enda problemet... hipstersbarristan häller ut en knapp deciliter av den skummade mjölken i slasken för att han kanske saknar förmågan att förstå att mjölken är en producerad resurs, och sannolikt för att det inte ingår i arbetsbeskrivningen att bedöma och värdera mängd i kostnad för sin arbetsgivare.

Kossan har pruttat metangas under sin del av produktionen. Koldioxid och cancerframkallande PAH-utsläpp under transporten av kossans råvara. Processen att pastörisera och paketera mjölken drivs av gas framtagen av den galet smutsiga och förgiftande freckingtekniken, sen lite mer koldioxid och PAH-utsläpp när förpackningen ska transporteras till hipsterbarristans kyl i kafe Konditori, och lite mer freckinggasdriven ånga till att skumma mjölken till min latte och den knappa decilitern mjälk som hälls rakt ut i avloppet för sen renas bort med hjälp av ännu mer freckinggas eller oljeframställd el. Bara för att nämna några av de negativt miljöpåverkande stegen i mjölkproduktionen.

Det var sorgligt tyckte jag. Tror jag ska skriva ett mail till dem. Men det är ju så svårt att hålla en konstruktiv dialog när man kommer farande med pekpinnar och förnumstigheter. Det i sig gör mig lite nedstämd faktiskt. Jag blev bara så paff över det utan en blink slentrianmässiga uthällandet av mjölken när den verkligen har både ett värde och miljöpåverkan. Latten var dock ytterst delikat, men med slös-bismak.

Men jag blir glad av en sån här fin skylt -den röda nedan alltså-. Dynamik, upp och ner, hit och dit, inkonsekvent och inte alltid helt logisk. Sån är livet. Jag har iallafall druckit en jättjätteegod latte, blivit mjölkförbryllad och tröstats av en fin skylt.

Däruppe på den höööögsta byggnaden står fatiskt en liten vertikal vindsnurra. Den snurar inte, och jag kan bara anta att det beror på det stomljud som jag förväntar mig uppstår från en vindsnurra fäst i en byggnad. För en sak är säker, det blåser i princip ALLTID i NYC.

Jag kikar in i ett byggarbetsplatshål. De flesta byggen här i stan är inhägnade och inplyfade så att man inte ska se någonting. Jag undrar varför? Har man tur så har någon gjort ett eget hål som man kan kika in genom. Som här exempelvis :)

Kvällsbio, och jag hälsas av ännu en vacker kvällning i stan. Som sagt, de upphör aldrig att fascinera mig.

Jag ser något därner utmed gatan som jag måste kika närmre på....

Där....

Denna....

En modern Gaudi!! Den nybyggda Cooperbuilding vid St:Marksplace.

Helt otrolig.

Och Lipstickbuilding -får jag reda på senare- har aldrig upphört att pocka på min uppmärksamhet. Varje gång jag gått förbi den så tittar jag upp. Det är en helt ny stad för mig nu då jag flyttat fokus från fotografin -NY är världens fotografiska huvudstad- till byggnader och miljöambitionerna. Det är otroligt kul och spännande att få se NYC med helt nya ögon. Vissa dagar är det som at gå på museeum hela dagarna, varvat med skummad mjölk med en lätt mjuk kaffesmak Smile

En vända in i Barnes & Nobles -som förövrigt till slut lyckats döda sin största konkurrent Borders, finns nästan inga andra bokaffärer i NYC än B&N längre. Sorgligt- för att kika i byggsektionens gör det självhylla. Altanen ska ju byggas klart när jag kommer hem.

24 mars 2014 High Line

Som jag har längtat

High Line, parken anlagd på gamla tågspår på tionde avenyn. Spår som för övrigt går på uppbyggd "banvall". Ett fantastiskt initiativ som bara växt och växt under åren, och som nu är så populärt att man rekommenderas att undvika en solig lördag eller söndag.

Ingång vid Ganseworth street eller 30:e gatan. Jag tar Ganseworth Streetingången.

För mig blir denna upplevelse som en samtida konstutställning, där husen och känslan däruppe blir själva installationerna.

Det bizarra med det här huset med utsikt över den västra floden är att en överhängande majoritet av fönstren är fördragna med gardiner. Det säger en del om nyttan med glasfasader som är vår tids arkitektoniska pest. Det nya bostadshuset ser ut som ett gammalt öststatskontor med solkiga gardiner. Nu uppfattas det så klart som om jag inte tycker om huset, vilket konstigt nog inte stämmer, jag tycker att det är fascinerande på sitt sätt.

Å så.... dyker det här upp. Jag som verkligen har en stål och glashusaversion. Kärleken är total, jag vet inte hur jag ska slita mig. Detta stål och glashus är helt fantastiskt. Helt galet fel ur ett klimatperspektiv och brukarkomfort, men ändock så älskvärt.

Jag har helt enkelt svårt att släppa det....

Svårt att göra dessa raka gator kantade med byggnader rättvisa på bild. Eller snarare upplevelsen av de raka gatorna kantade med byggnadsverk... Det kontrastrika solskenet gör inte saken enklare. Men sol är svårt att klaga på under denna svinkalla vår.

De här solstolarna/bänkarna är också helt underbara. Det kommer att gå galen inflation i ordet underbar under den här promenaden. Känslorna bara sköljer över mig, det går inte att värja sig.

Självklart vill jag ha egna. I obehandlad furu så klart så man kan sitta på dem utan att tänka på att de skulle vara giftimprgnerade.

En mycket intressant samtida stadsbetraktelse. Naturen i all ära, men här kan man slå sig ner med sin kära, hålla handen och titta på trafiken. Sällan skådad urban harmoni. Nu tror ni jag raljerar, och det kanske jag omedvetet gör då jag tycker det är ett så oväntat men ändock imponerande grepp av skaparen av möjligheten.

Det kontrastrika byggnadsmyllret upphör aldrig att intressera mig.

På riktigt, hur koolt är inte det här!??

Undrar om jag någonsin kommer över min besatthet av växt på vägg?

Plats för ny skyskrapa. Vi är ju faktiskt i NY...

Oj oj oj, byggkran och ställningar.

Bara fint

Min första tanke är att jag också vill ha ett sånt räcke till min övre altan, som byggnadsnämnden kallar balkong. Den ska byggas när jag kommer hem, och sen tänker jag stänga mitt bygglov. Jag har för mig att i maj har det gått fem år sen jag startade det här projektet ur ett bygglovsperspektiv. 

Åter till räcket... kul men fult kommer jag fram till i slutändan.

Bara smart.

Det gäller att synas i rätt sammanhang Wink

Mer och mer såna här. Undrar om de funkar. Jag blir alltid lika förvånad hemma över hur dåligt det funkar. Jag är en fördomsfull stackare som ser vuxna män -kan ha något att göra med att jag inom bygg omges med en och annan hane...- som slutat snärta varann i duschen med blöta handdukar och numer slänger pantflaskor och burkar i fel soptunna på pin tjiv. Men jag tror det utlåtandet säger mer om mig och min förväntan på manlig mognad än det faktiskt säger om män. 

Jag kostar på mig en till dokumentation på denna fina.

Historien om...

Oj, nu dyker stål och glasskapelsen upp igen. Jag kan inte hejda mig.

Betong är amerikanarnas horisontella asfalt. Jag gillar det.

En energiklassning till på byggnader. Vet inte om jag desillusioneras ska anta att den är lika oambitiös som de flesta andra miljöklassificeringarna. Med oambitiös menar jag vad de gör i förhållande till vad de kunde ha gjort. Det är också ganska sorgligt att folk inte sporras av möjligheten till stimulansen av att delta i en ambitiöst positiv riktning. Att planera, projektera och bygga hus är ju så roligt!!!

Den lååååånga gatupplevelsen igen.

Ett nyrenoverat Art Decohus.

MBA i "Uthållighet" 

23 mars 2014

Grrrrr.... det är is på reservoaren igen. Galet vilken kall mars det var här i år. Och väldigt svängigt väder rent generellt.

Solen är i alla fall med. Ett tag....

Alla fantastiska volontärarbetare som är med och delar på skötseln på parken. 

Det slår mig nästan dagligen numer hur smala de här trevåningshusen är. Jag tänker så klart på hur man gör en bra planlösning med en bredd på 4-5 meter.... eftersom jag ritat så många mikroboenden under min studie och skrivresa.

Brunch på posh japansk restaurang med min fd arbetskamrat Dee

Utsikten från hennes nya kontor. Det blir liksom overkligt när staden breder ut sig så detaljerat och abstrakt framför ens fötter. 

Jag hade kunnat sitta här i timmar med min kikare och spana efter små nybyggda hus på taken, vattensisterner, vilken typ av reflekterande målning de valt på taken. Ja, det finns oändligt mycket att titta på, och efter.

Vackert

Allt är relativt...

Smartphoneskugga. Över brunchen ondgjorde sig Dee över människornas totala uppslukanden av sina mobiler. Och jag tänkte bara... du skulle smälla av i Sverige, för där är vi ännu värre faktiskt. Här har de reklam vid övergångsställena om att man ska lyfta blicken från sin smartphone när man korsar gatan. På bion säger de inte bara att man ska stänga av ljudet, de upplyser en också om att det är störande med de lysande skärmarna. Åhhhh!!! vad jag skulle vilja at de sa det på bion hemma också.

Inspirationsrunda. Altanen/Övre balkongen ska ju byggas när jag kommer hem. Jag gillar dessa så mycket, men förstår inte riktigt poängen med en ställning som man kan ha som sittplats i trädgården. Fina, men konstiga som sagt. Kanske det där biologiskt genetiska behovet av att bygga som måste får spelum... jag vet inte.

Bygga själv, men lite ruffigare :)

Åh... det blir så fel när man gör nya saker som ska se gamla ut Yell

Den här filmen hoppas jag kommer till Sverige. Ser naturen ovanifrån, verkar vara otroligt vacker.

Pinsam konsumtion. En suv-cab....

Jag börjar få hemlängtan. Hemma... räcke i trappan eller inte, det är frågan?

Ett sånt här hus med pulpettak på 18 kvadrat skulle jag vilja bygga på Gotland.

"Reklam" i tunnelbanan. Advokater som hjälper sina klienter att få rätt då de -klienterna- blivit blyförgiftade... Fanns ju såna på fastighetsmässan också såg jag. Vad finns det i byggnaderna här borta egentligen?

22 mars 2014 Helg i förorten :)

PS1

Det är dags för ett besök på mitt favvomuseum i NYC. PS1 som ligger i Queens. Initialt sägs denna gamla sola ha sålts till en kvinna för EN dollar. Hon gjorde om det till ett samtida konstmuseum. Museet blev en sån succe att MOMA efter en sisådär 10-15 år involverade sig, och numer är PS1 en MOMA-filial. De har en permanent installation av Ljuskonstnären James Turell som man måste lura dem eller slåss för att få se. Det är lite knasigt det där. Jag spelade ut ALLA mina mentala kort för 15 år sedan då min då konststuderande syster hälsade på mig från London. De ville inte öppna installationen. Men... jag vann Smile

För övrigt är nivån och flödet på utställningarna här ganska ojämna enligt min smak. Denna vända var ungefär som "spit in your face". Någon annan kanske skulle kunna sammanfatta det som en intressant social studie i klassikern "Kejsarens Nya Kläder". Samtidigt har jag haft några av mina häftigaste konstupplevelser på det här museet.

En lyckad ändring av användningsområde. Skola -> Konstmuseum

Sjukt rusikt patinerad miljö dock. Oavsett om de visar skit rent ut sagt, eller något kalaskul så är byggnaden i sig alltid kul att besöka.

Sen vidare till Brooklyn. Brunch på supermysig restaurang/Café.

21 mars 2014 Suburbia i sitt esse & Kyrkogårdsmani

Cykeldag i Queens & Brooklyn

Supergulliga låga murade radhusområden i Queens. Gull gulligullgull.

Ja, ni ser själva. Går de att motstå?

Nja... det vet jag inte om jag skulle tycka vore så kul.

Empire State Building från Queens. Ok... lite finare i verkligheten. Men Manhattan skyline är ändå fascinerande var man än står.

Ojojoj, det här är grejer. Andra gången jag kom till NY så kom jag ihåg att vi med flygbussen körde igenom masssssiva kykogårdar. Var de låg hade jag egentligen ingen aning om. Men nu har jag letat upp dem på cykelkartan. Queens.

De är hur stora som helst. De tar alrig slut, och här ser man en av de korsande motorvägarna.

Vänder man sig om så har man en motorväg i ryggen också.

Många människor, många gravar. Och namnen på stenarna är så där italienskt och irländskt exotiska. Pilotti, O'brien, Canali, Ferrari, Rafalo, Keenan osv osv.

Alltså... jag tror hon har något på hjätat Ängeln.

Kontrasterna, linjer och linor, och två stora lejon på taket i den nya fräacha byggnaden i industriområdet mitt emellan de oändliga kyrkogårdarna i Queens.

En motorväg till, fler gravar och så Manhattan skyline allra längst bak igen. Absolut fascinerande!!

Ursäkta manin, men det är så mäktigt.

Refuela Smile

Innan återfärd till Manhattan. 

Varje gång jag passerar denna gamla industri vid Brooklynfoten av Williamsburg bridge så bara måste jag stanna och titta. Och så lite skymningsljus på detta så är det ju oemorståndligt. Manhattan på vänster sida om vattnet.

En brokonstruktion.... OCH cykelbana. Jag är ju snudd på i himlen.

Lite svårt att se på bild, men jag har sett det så många gånger. Deras fasader i sån total asymetri. Det hänger ett burspråk på den högsta byggnaden, näst längst upp. Helt ensamt. Framtiden verkar oviss med tanke på att det går att bygga ett nytt och högre hus dikt an.

Jag är på något konstigt vis så begeistrad över den här byggnaden. Ganska nybyggd alldeles i starten och överbryggande High Line-parken. Trots detta så ser den så Öststatsaktig ut. De små svarta hålen är de enda fönstren vars gardiner inte är fördragna, och då har det här huset fri utsikt över Manhattans Hudsonflod. Det säger ju en hel del om problemet med hela glasfasader. Och ävn om jag i sin fulhet tycker att den är ganska snygg så är jag också medveten om att denna byggnad med flod och sexfilig motorväg bredvid sig INTE kommer att åldras värdigt. För den här typen av byggnader är så långt ifrån tidlösa man kan komma. Det betyder inte att deras estetik inte kan uppskattas, men uppskattningen kommer att vara klen och smal, och relativt tidsbegränsad. Så är det med metall och glas.

Samma här. Trots det vita i den främre byggnaden så är det glas det rör sig om. Bredvid samma sexfiliga motorväg. Hur tänkte arkitekten här, och varför reagerade inte beställaren? Fasaden bakom likaså... Hålla ren över en längre tid, anyone??

Tråkig byggnad om man inte lyfter blicken. Här kan bilden inte göra toppkröningen rättvisa. Det är vackert. Samtidigt undrar jag varför det där allra finaste sätts längst upp, i vardagen så tittar man ju inte så många våningar upp. Vardagsblindheten får naturligtvis fäste, och sen ser man inte någonting längre.